Om olika typer

Jag gillar abstrakta spel för att de sätter tänkandet i fokus
Jag gillar euros för att de har variation
Jag gillar krigsspel för att de har ett välintegrerat tema
Jag gillar ameritrash för att komponenter är viktigt för upplevelsen
Jag gillar partyspel för att vi är här för att spela med andra personer och ha kul

Människor har en vilja att kategorisera saker. Det gör att vi har enklare att förstå världen. Och brädspel är inte annorlunda på det sättet, men det är inte vattentäta skott mellan de olika kategorierna. Det är ofta svårt att bara sätta in det i en kategori och många av de definitioner jag har sett lämnar en del att önska. Ska ett ameritrash ha tärningar? Exkluderar det då Cosmic encounter och inkluderar Yatzy?

Istället ser jag det mer som ett sätt för att identifiera olika spelare. Jag gillar många typer av spel, men ser mig själv som en person som främst spelar eurospel med en speltid på ungefär två timmar. Jag gillar variationen och besluten i de spelen, men det säger inte så mycket om spelen i sig.

Alfaspelande

Varje år har podcasten The Dicetower ett avsnitt om det bästa för året uppdelat i olika kategorier. En av dessa kategorier är de bästa samarbetsspelen. Något som kom upp i diskussionerna i år och som också kommit upp tidigare år är problemet med alfaspelare. Det är ett fenomen där i och med att det är ett samarbetsspel så kommer en spelare att ta över spelet och spela alla roller. Jag tycker det inte att det är det viktigaste problemet att fokusera på när det gäller samarbetsspel.

Svårighetsgrad
Ett samarbetsspel ska i mina ögon vara svårt, men inte omöjligt. De flesta samarbetsspel klarar detta utmärkt genom att dels vara svåra i grund, men också att spelarna har möjlighet att anpassa svårighetsgraden.

Att leva sig in i spelet
Jag spelar samarbetsspel av främst andra orsaker än jag gör i spel med motståndarspelare. I ett samarbetsspel är det viktigare för mig att leva sig in i temat och karaktärerna. Jag vill såklart att spelet i sig ska vara bra, men det är inte det viktigaste. Nu är jag fullt medveten om att samarbetsspel egentligen är ett avancerat pussel, men jag vill lura mig själv att inte känna så. Det är kanske därför jag har större beundran för Hanabi än jag tycker om att i praktiken spela det. Det är ett spel med många lager, där spelarna genom erfarenhet lär sig spelet bättre och kan komma till nya insikter. Jag gillar då bättre att spela Elder Sign trots att jag skulle bedöma det som ett sämre spel. Jag tycker också bättre om att spela Mage Knight med expansionsmotståndaren Volkare. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att spelet blir bättre, utan för att jag har något mer dynamiskt att arbeta mot. Även om spelet inte har ett ansikte vill jag luras och tro att det har det.

Att känna att man som spelare är speciell
Egna förmågor i ett samarbetsspel brukar inte bara göra att ett spel får större variation, utan du som spelare får också känna att du är speciell. Jag tycker det är kul att få glänsa ibland också. Det får dock inte bli som under min upplevelse av Atlantis Rising. Där hade jag en roll som var specialiserad och jag fick därför göra samma sak runda efter runda. I Pandemic finns det dock en spelplan där man kan röra sig runt och man måste välja mellan vad som är mest effektivt i det långa loppet och de enskilda brandhärdarna att ta hand om denna rundan. Samarbetsspel ska handla om att samarbeta och att alla ska vara en del i en större helhet och alla spelarna ska ha sitt sätt att bidra med. Om det finns en dominant spelare är det inte bara spelets fel, utan det handlar att man missuppfattar varför man spelar ett samarbetsspel. Det är ungefär som att klaga på att ett spel får folk att tänka för länge. Vissa spel har problem med vissa typer av människor, men att klaga det på spelet säger inte hela sanningen.

Pandemic Legacy i topp

Pandemic Legacy har under årskiftet tagit förstaplatsen bland de rankade spelen på BoardGameGeek, den största webplatsen för de som spelar brädspel. Med det vill jag gratulera Rob Daviau och Matt Leacock.

När det kom upp att Pandemic Legacy skulle kunna komma att ta över förstaplatsen så blev det också en del kampanjande för att sätta betyget 1:a eller 10:a på Pandemic Legacy och rivalen Twilight Struggle. Jag tycker det är beklagligt eftersom det eroderar betygssystemet och personers individuella betyg.

Ju längre tiden går desto mindre tittar jag på vilket betyg användare har gett. Jag vet bättre vad jag gillar och inte gillar med brädspel och går på rekommendationer från andra användare vars åsikter jag litar på. Och i och med att jag har en väl fungerande spelgrupp har jag också möjlighet att testa många spel.

Köpstopp i ett halvår

En av de största debatterna inom brädspelsvärden de senaste åren har varit om man ska spela de nyaste spelen (cult of the new) eller om fokus borde vara på de testade och att spela om spel som är bra. Varför det har varit så debatterat har mycket till att göra om att det inte är så enkel fråga att svara på. I alla fall inte för mig som ligger någonstans mitt emellan de två synsätten.

Jag har dock bestämt mig för att inte köpa nya spel under i alla fall första halvåret. Det finns en rad olika orsaker till det. En är att jag förväntar mig mindre inkomst, men det finns flera andra orsaker till. Låt mig berätta om dem.

1. Jag har spel som jag vill spela
Det finns en rad spel från spelmässan i Essen 2013 som jag inte är trötta på och som jag vill spela mer av. Det handlar om spel som Russian Railroads, Caverna och Concordia. Från årets mässa vill jag spela mer av t.ex. KanBan, Panamax och Deus. Att köpa nya spel gör att de nya spelen kommer i fokus. De ger mig inte större tillfredsställelse.

2. Andra köper det jag vill spela
När jag började hobbyn för några år sedan så var det mycket jag som såg till att skaffa nya spel, eftersom det inte fanns andra som gjorde det. Nu har jag kommit i en spelförening där flera personer köper in spel till sig själva för att de är nyfikna att spela det. Fördelen med att köpa in till sig själv är att man alltid själv har tillgång till dem och har möjlighet att ta med sig spelen som just en själv vill spela. Jag har dock i större grad börja låna ut och låna spel från mina vänner då jag vill spela just det spelet.

3. Spel ska vara ett event
Jag vill att spelande ibland ska vara lite grann som julafton då jag var mindre. Något som sågs fram emot flera veckor innan. Om det kommer nya spel i löpande ström så försvinner lite grann av magin. Apropå julen så var det i min uppväxt ett av de få tillfällen att se Disney om vi inte hyrde något. Sedan kom Disney tajm eller Disney dax (kom inte ihåg). Idag har vi tillgång till en massa filmer och musik genom bara några klick. Det gör att mycket av den sociala går förlorad. Och spel handlar till stor del om det sociala.

Jag skulle kunna gå igenom mer om vad jag ogillar med mycket om cult of the new, men jag sparar det till senare. Det är egentligen inte orsaken till köpstoppet.

Bästa spelen 2014

Nu när 2014 är till ända så brukar flera skriva ner sina egna favoriter från året och jag tänkte inte vara sämre. Att skriva en lista är svårt mycket på grund av att olika spel så därför har jag istället skrivit vilka som är mina favoritspel i några valda kategorier.

Tyngre eurogame: Panamax
När många av de tyngre spelen går mot att bli mer komplicerade gör Panamax något annorlunda. Istället förlitar den sig på interaktionen mellan spelarna. Valen varje runda är till ytan väldigt enkla: antingen lastar man kontrakt eller så fraktar man båtar. Med rätt timing och att parasitiskt kunna dra nytta av de andra spelarna kan man lyckas.

Andra spel värda att nämna: La granja, KanBan och Aquasphere
Inte spelat, men vill: Fields of Arle och Captains of industry

Samarbetsspel: Legendary encounters eller Shadows of Brimstone
Under året kom det en rad nya bra samarbetsspel. Temat är välintegrerat i båda och det finns en nerv i båda spelen. Om jag ska vara negativ så är båda spelen starkt inspirerade av andra spel (Legendary respektive Castle Ravenloft), men jag tycker att de på många sätt förbättrar dem.

Andra spel värda att nämna: Dead of winter, Pandemic: the cure

Eurogame: Deus
Som vanligt kommer det en rad nya strategispel, men jag tror alla utom Deus och Splendor kommer vara mer eller mindre bortglömda om ett år. Spelarna kommer genom att spela kort bygga upp en civilisation. Jag bara önskar att det fanns mer interaktion i spelet.

Andra spel värda att nämnas: Istanbul, Splendor och Nations: the dice game
Inte spelat ännu: Roll for the galaxy

Partyspel: One night ultimate werewolf
Jag spelar sällan partyspel, men detta är ett av de mest spelade spelen under året. Strategiskt? Nej. Kaotiskt? Absolut. Men också ett av de roligaste jag spelat.

 

OBS! Jag har tillfälligt stängt av kommentarer på grund av spam. Jag förväntar att aktivera dem igen senare.

Spel till salu

Det är inte ovanligt att jag säljer spel. Jag har gjort det på loppmarknader eller efter att folk har önskat det på forum. Den senaste gången gjorde jag det på ett helt annat sätt. Jag la upp hela min samling till försäljning för den lokala föreningen.

Det är förvisso inte hela sanningen. Vissa spel i samlingen tänker jag definitivt inte sälja, men jag lät folk bestämma vad de vill köpa av mig och inte vilka spel jag skulle sälja. Så länge de gav ett rimligt pris och det inte var något av de spel jag kände mig tvungen att behålla så blev det försäljning.

Kändes det konstigt att göra det? Absolut. Det känns lite grann som om ens prylar såldes av på exekutiv auktion. Även om jag kunde neka (och det gjorde jag i enstaka fall) så kände jag att jag inte hade kontroll. Av de spel jag sålde fanns det flera som jag uppskattar mycket. Jag har dock inte ångrat något av de spel jag sålt. Det finns en anledning till att de inte platsar i min spelsamling.

För att förstå varför jag säljer vissa spel så är det bäst att förklara mina spelvanor. Jag spelar mest i min spelförening som har ett visst spelbibliotek. Det finns också föreningsmedlemmar som har spel. Jag har även andra spelgrupper som jag ibland besöker. Det händer att jag spelar med min flickvän, men det är långt emellan gångerna. Ibland spelar jag spel hos släktingar, men det är också sällan. Frågan jag ställde var vilka spel jag behöver för att tillgodose mina behov.

Det går att sortera in de spel jag bestämt att behålla i tre olika kategorier:

1. Spel som är bra i för spelare som inte spelar så ofta. Om man har besök från släktingar eller liknande. Jag har upptäckt att man inte behöver så många spel eftersom det ofta är bra att de har något de känner igen. Spel i denna kategori är t.ex. 7 Wonders, Carcassonne och Ticket to Ride.

2. Mina favoritspel. Detta är de spelen jag inte tror att jag någonsin kommer att tröttna på även om jag spelar det massor av gånger och som jag under en längre tid kommer försöka pusha för.

3. Spel jag vill utforska. Det finns en rad spel som jag vill testa en rad gånger. Jag kommer kanske tröttna på dem i längden, men jag vill spela det mer just nu.

Flera av de spel jag sålde vill jag spela fler gånger, men jag behöver inte göra det så ofta eftersom det antingen visat sig svårt att få dem spelade eller jag känner att jag har utforskat strategierna till det. De spel jag har kvar vill jag med någorlunda regelbundenhet få till spelbordet, eller som behövs då jag får besök. Det fina är att jag har sålt dem till folk i min spelförening, vilket gör att de kan ta med sig dem och jag får spela dem.

Recension: Village

Speldesigner: Inka & Markus Brand
Utgivet av: Eggertspiele
Antal spelare: 2-4
Speltid: 60-90 minuter

Tack för recensionsexpemplar från Bergsala Enigma.

Målet med spelet är att skänka sin familj ära och berömmelse genom att vara lyckade handelsmän, satsa på en politisk karriär, ut och resa eller avancera i kyrkan. De som arbetat hårt kommer odödligförklaras i bykrönikan.

Spelet spelas i ett antal rundor tills antingen bykrönikan eller platserna på baksidan av kyrkogården är fulla, vilket sker när familjemedlemmarna dör. Handlingarna som spelarna genomför kostar tid och när en viss mängd tid använts så kommer en familjemedlem dö. De äldsta dör först. Handlingar genomförs genom att ta en kub från spelplanen och utföra handlingen som är associerad till platsen där kuben togs ifrån. Kuberna finns i fem olika färger som används till att betala för vissa handlingar förutom ifall det är en svart kub då den motsvarar pest, vilket kostar tid.

De handlingar som spelaren kan göra är att gifta sig, vilket säkrar familjeförsörjningen, att använda hantverkare vilket ger olika varor, ut och resa, vilket kan ge diverse engångsfördelar och poäng i slutet på spelet, att arbeta på fältet vilket ger tillgång till spannmål, att sälja varor vilket ger en mängd poäng, att avancera i byrådet vilket ger speciella förmågor eller att satsa på en kyrklig karriär, vilket kan ge prestige.

Som ni kanske förstått handlar det om ett resurshanteringsspel. Det gäller att ha rätt resurser vid rätt tid och att se till hålla sig framför de andra spelarna. Handlingarna i spelet är begränsade så det finns stor risk att bli bestulen. Den största delen av interaktion i spelet är dock indirekt. Att familjemedlemmarna dör är inte av ondo, utan de som dör kommer förhoppningsvis till bykrönikan och ge poäng i slutet på spelet.

Det är ett stabilt spel och det finns inte så mycket att klaga på. Under spelets gång kommer spelarna att ha en mängd olika beslut som leder mot det slutgiltiga målet. Ibland kommer vissa spelare göra riktigt bra rundor, men det finns inte så mycket möjlighet att bygga upp ekonomi i spelet och spelet består i småhandlingar. Det gör att det är svårt att svara på vad som är det avgörande beslutet i spelet och skapar inte de där situationerna där alla spelarna står upp.

Trots allt är det dock ett spel jag rekommenderar för spelare som gillar tyska spel med litet turmoment.

Recension: Smash Up

Framsida – Bild av AEG

Speldesigner: Paul Peterson
Utgivet av: Alderac Entertainment Group
Antal spelare: 2-4
Speltid: 45-60 minuter

Tack för recensionsexpemplar från Bergsala Enigma.

I Smash ska spelarna få poäng genom att förstöra baser. Det sker genom att spela ut kort på handen och varje runda får spelaren spela ut ett minionkort och ett actionkort. Minionkorten har dels ett värde och dels (oftast) en förmåga och actionkorten har en oftast mer kraftfull förmåga. I spelets början ska spelarna välja två olika fraktioner som de sedan blandar ihop till sin draghög. Det gör att man kan spela intressanta kombinationer som ninja zombies eller alien pirates. Det gäller sedan att skapa synergier med de två olika fraktionerna.

Det finns ett antal olika baser på spelplanen som spelarna spelar sina minionkort på. När spelarna gemensamt har kommit upp i den summa som står på baskortet så får spelarna poäng. Hur mycket de får är baserat på hur mycket de bidrar med och den som bidrar med mer får generellt sett mer poäng. Dessutom kommer de ofta andra fördelar då man tar poäng. Den första som kommer upp i 16 poäng vinner spelet.

Det finns ganska mycket text på korten och spelarna har dessutom en hel del kort. Det finns dessutom ett antal val på var denne ska spela den, samt att ta i beaktning vad de andra spelarna har spelat. Därför kan det kännas som att det är ett djupare spel än det egentligen är. Det finns en mängd olika kombinationer och smarta tricks som spelaren kan göra, men är samtidigt utsatt för andras välvilja. Därför känns det istället segt, speciellt när jag förväntar mig ett snabbspelat roligt spel.

Om man vill ha ett ett spel med liknande tema rekommenderar jag istället King of Tokyo. Det har betydligt mer snabbspelat, även om det inte är lika mycket ”take that”-känsla. Om man gillar dragkampen i Smash Up föredrar jag Blood Bowl: Team manager där det känns som om jag har mer kontroll.

Smash Up är ett snyggt spel, även om jag tycker att de kunde kostat på sig poängmarkörer. Jag hade höga förväntningar på spelet, men tyvärr flyter det inte på så snabbt som jag hade velat.

Recension: Settlers of Catan Europa

Framsida

Speldesigner: Klaus Teuber
Utgivet av: Bergsala Enigma
Antal spelare: 3-4
Speltid: ca. 90 minuter

Tack för recensionsexpemplar från Bergsala Enigma.

Settlers of Catan har blivit kanske det mest ikoniska spelet för oss som har spel som en hobby. Med tiden har det blivit en franchise med en mängd olika titlar. Det senaste i raden är Settlers Europa och bygger till stora delar på Settlers of America: Trails to rails. Eftersom många inte har spelat det tänker jag inte gå igenom skillnaderna. Settlers of Catan Europa utspelar sig under medeltiden och har två olika varianter på spelet, en kortare och en längre. Reglerna bakom är det dock inte så stor skillnad på.

Spelet har inga direkta segerpoäng, utan det är ett villkor som ska uppfyllas för att spelarna ska vinna. Dels ska spelarna bygga samtliga av sina faktorier som fungerar ungefär som byar i vanliga Settlers och dels ska spelarna skeppa varubrickor till andra spelares faktorier som frigörs då man bygger faktorier.

Bild av Henk Rolleman

Brädet består av en karta som består av ett rutnät av hexagoner. Varje hexagon (landfält) producerar en viss råvara till närliggande faktorier. Under en spelares tur slår den två tärningar och faktorier intill ett landfält med samma värde som spelaren slår får resurser. Om en spelare inte får råvaror från något landfält får den med ett undantag ett guldmynt som kan användas till olika saker i spelet. Om en spelare slår 7 på tärningarna placeras en rövarfigur ut på ett landfält och blockerar produktion från det landfältet och de som har många kort på handen får slänga.

Den aktiva spelaren har sedan möjlighet att handla med andra spelare, köpa eller byta råvaror med banken. Med dessa kan spelaren bygga olika saker, köpa utvecklingskort, samt flytta köpmän och handelsexpeditioner.

Köpmännen används till att bygga nya faktorier som byggs då en köpman flyttas till en ledig stad. Faktorier är bra för att det gör att spelaren kan få in fler resurser och att det låser upp varubrickor som kan flyttas med handelsexpeditioner. Nackdelen är att det låser upp en stad för motspelarna att skicka råvarubrickor till. Råvarubrickor måste nämligen skickas till motståndarens städer och på handelvägar som är byggts till den. När den sista råvarubrickan från en spelare har skickats så vinner denna spelet.

Första gången jag spelade det gick det långsamt och trots att vi spelade det korta spelet tog det ganska lång tid. Det berodde nog dock mycket på att vi var ovana. Det tar längre tid att komma in i än vanliga Settlers och även om vi som spelare har fördel att ha kunskap om Settlers så innebär det också att vi var tvungna att avlära oss vissa saker som skiljer sig spelen emellan.

Precis som Settlers kan det vara frustrerande då man inte får det man behöver, men får man ingen produktion så får man ett tröstpris. Början av spelet har ganska stor betydelse för hur det går i spelet, men inte lika mycket som i vanliga Settlers. Även om det är med faktorier som man får ekonomi i spelet får man inte glömma bort att bygga handelsvägar och att skeppa gods för att annars kommer platserna snabbt vara slut, man öppnar upp för andra spelare och man får pengar som är viktiga i slutet för att kunna skeppa över andras vägar. På det sättet har spelet en gummibandsmekanism, alltså det finns sätt för andra spelare att ta in på en spelare som verkar vara ledare. Det känns dock inte konstlat på det sättet det sker på.

Det har inte samma återspelbarhet som vanliga Settlers, men jag hade roligt då jag spelade detta. Dock finns det en del andra spel med denna komplexitet och spellängd som jag föredrar. Kanske för att det finns ett ganska stort turmoment.

Recension: Africana

Africana - Framsida

Speldesigner: Michael Schacht
Utgivet av: Lautapelit.fi
Antal spelare: 2-4
Speltid: ca. 60 minuter

Tack för recensionsexpemplar från Bergsala/Enigma.

Spelarna är olika nationer på expeditioner i Afrika. Genom att klara av olika kontrakt kommer spelarna få poäng och pengar som kan hjälpa dem under spelet. De olika kontrakten består i att ta sig från en punkt på spelplanen till en annan punkt. Om spelaren under sin tur går igenom eller stannar på startpunkten på sitt kontrakt så har den möjlighet att starta kontraktet. Det kostar inget, utan spelaren får istället en liten bonus. Flera kan starta samma kontrakt, men bara en spelare kan avsluta det. Därför är det ofta en kamp om att vara först.

Spelplanen består av en karta av Afrika och jag drar direkt associationer med ”Den försvunna diamanten”. Varje område är förbundet med en linje som visar hur spelaren kan röra sig och på varje område finns det en eller två symboler av fem möjliga. Varje drag har spelarna tre olika val: förflytta sig på spelplanen, dra transportkort och köpa äventyrskort. Spelarna kommer sedan kunna röra sig på spelplanen med hjälp av kort. Genom att matcha symboler på korten går spelaren från ett ställe till ett annat tills den har spelat ut så många kort som den är nöjd med. Under vägen kan de börja och avsluta olika kontrakt som ger poäng, pengar och/eller kort. Pengar används främst för att köpa olika äventyrskort som finns i två olika varianter. Dels finns artefakter som kan ge många poäng i slutet på spelet och dels finns det assistentkort som kan hjälpa spelarna när de ska förflytta sig på spelplanen. Transportkort som används går till slänghög i slutet på rundan, medan assistentkorten tas upp på handen igen. Därför är det attraktivt att skaffa assistenter i början av spelet.

Del av spelbrädet

Spelet går snabbt att komma in i. Det har enkla regler och även om det finns strategiska beslut så handlar mycket om att göra det bästa av sin runda. Det gör att spelet är alldeles utmärkt att introducera folk till hobbyn, kanske bättre än Ticket to Ride som brukar vara det första spelet jag lär ut. Risken är dock att spelet kommer gå på rutin efter att ha spelat det några gånger, eftersom all information är öppen och spelet är ganska endimensionellt. Det sagt, så rekommenderar jag varmt Africana eftersom det är enkelt, roligt och klurigt. Det fungerar dessutom utmärkt att spela med två, tre eller fyra spelare.