Ni kanske undrar om brädspelsbloggen är död. Jag kan glädjande förneka den myten. Det är bara det att det har varit lite tid att skriva i den under våren, för när jag har mycket att göra är brädspelsbloggen det första jag rationaliserar bort. Trots detta har jag ingen brist på idéer för bloggen och jag har hunnit med att spela en massa spel under tiden. Så vilka spelrelaterade projekt har jag haft?

Brädspelsrestaurangen
Under GothCon i år så höll jag tillsammans med några andra ett evenemang som kallas brädspelsrestaurangen. Orsaken bakom är nog bristen på riktigt bra brädspelsarrangemang på konventet. Det var ganska mycket förberedelse med material och att läsa på regler under några intensiva veckor före evenemanget. Vi kommer att köra en repris på det under kommande GothCon.

Sverok Väst
Jag har börjat involvera mig i Sverok Väst, som är ett distrikt inom förbundet Sverok. Det tar tid att komma in i rutinerna där och interna konflikter har tagit alltför mycket tid för min smak. Förhoppningsvis ska detta vara löst nu.

Halmstad Spelkonvent
I våras bestämde ett gäng att sätta igång ett konvent och jag kan bara säga att göra det från scratch tar mycket tid i anspråk. Nästa år behöver vi inte uppfinna hjulet igen, utan vi har upparbetat kontakter, vi känner till lokalen och vi har rent allmänt fått rutiner för det.

Så vad kan man förvänta sig av bloggen i fortsättningen? Jag har som mål att uppdatera den varje vecka, som var tänkt till en början. Som sagt har jag flera idéer på kommande artiklar. Jag hoppas också att uppdatera designen och får ett mer jämnt utseende på artiklar, men först och främst prioriterar jag på att producera texter.

På lördag arrangeras det brädspelsloppis i Halmstad, vilket jag tycker är ett utmärkt initiativ. För min del innebär det en chans att bli av med spel som jag inte spelar tillräckligt mycket, eller som i några fall är spel som jag inte alls tycker om. Dessutom finns det möjlighet för mig att byta till mig andra spel som jag skulle få mer ut av. Vad som är den enes smak delas inte alltid med andra personer.

Jag har en vision att perfekt spelsamling och med det menar jag inte nödvändigtvis en jättestor sådan, utan en spelsamling som representerar allt som jag tycker om. Cody i podcasten Game on with Cody and John har en speciell teori kring att ett spel kan tillhöra en speciell nisch och att man inte behöver mer än ett spel i den. Personligen finns det plats för fler av mina favoritspel, men jag tycker det är en sund riktlinje. Därför vill jag också bli av med spel som inte riktigt platsar. Jag har inget problem med att spela något sämre spel ibland, men ser inte poängen med att äga dem.

Den enda invändning jag mot arrangemanget är att det är ett lokalt sådant. De flesta som spelar spel i Halmstad känner varandra och spelar varandras spel. Så frågan är vad det kommer att innebära i praktiken om spelen bara flyttas runt. Egentligen borde man göra det nationellt, men det är svårt att ordna praktiskt. Det är dyrt att frakta spel i Sverige, vilket gör det olämpligt. Konventen är ett utmärkt tillfälle, men det finns ingen sådan organiserad verksamhet. Kanske något man borde ta tag i?

Jag spelar sällan brädspel på datorn, men då jag gör det så gör jag det gärna mot datormotståndare. Visserligen så erbjuder de inte samma motstånd som riktiga personer, men dragen går mycket fortare. Det finns två krav som jag ställer på det och dels är det att jag ska gilla spelet tillräckligt bra, för varför ska jag spela ett spel som jag bara tycker sådär om. Det andra kravet är att datormotståndaren ska vara tillräckligt bra. För drygt en vecka sedan laddade jag ner Keldons klient till Race for the Galaxy. Jag har känt till denna sedan länge, men har aldrig tagit steget för att testa det. Dels så är det ett steg extra att ladda ner något och installera det än att bara testa direkt i webläsaren och dels är Race for the Galaxy ett bra spel, men inte en favorit. Nu är jag fast och testar en rad olika strategier på datorn. En riktig dealbreaker är dock ifall datormotståndaren är bra eller inte. Då jag var mindre gjorde jag det till min uppgift att klå och förstå hur datorn tänkte i datorspel och då har man ofta oddsen emot sig för att datorn fuskar. Men jag har helt slutat att spela Ticket to Ride mot datorn för att en av datormotståndarna har en tendens att alltid gå efter att slutföra 6-sträckorna. Det repetitiva beteendet gör att varje spel kommer se likadant ut och man har aldrig möjlighet att utvecklas, vilket gör att ens taktik kommer att bli ensidig. Det är lite grann samma sak som i min ungdom, men jag är inte lika road av det längre. Race for the Galaxy funkar som sagt riktigt bra, men jag också att det har att göra med att det är ett spel som blir betydligt bättre då man kommit över den initiala tröskeln.

Relaterat:
Brädspel på datorn
Recension: Race for the Galaxy

Brädspelsrestraurangen Die Ludo

Bild av: Adam Kundurakis

Som ni säkert har märkt så har jag inte skrivit så mycket den senaste tiden. Orsaken är inte brist på inspiration, utan snarare tvärtom att jag har haft för mycket att göra och en hel del av det är spelrelaterat. Jag kommer att återkomma med det senare, men en av sakerna som har upptagit mig är ett evenemang som jag och några andra kommer att hålla under GothCon XXXIV.

Vi kallar det brädspelsrestaurangen ”Die Ludo” och är ett koncept som tar inspirationen från brädspelsbarer och går några steg längre. Det går inte an för oss att bara låna ut spel, utan vi kommer att duka upp bordet med spel och förklara hur man spelar det. Utbudet är hyggligt för en sådan aktivitet så det ska finnas något för de flesta.

Idén till det kom inte som en del tror från rollspelsbaren som har huserat några år på GothCon, utan istället är det från ett segment i podcasten The Spiel som heter The Game Sommelier. Från början var tanken att man på förhand skulle skicka in några spel som man gillar och sedan på konventet skulle man få chans att spela dem. Det är ett intressant koncept, men jag tror inte att det riktigt funkar. Framför allt så har jag inte det spelutbudet att kunna erbjuda alla tänkbara titlar.

Just nu håller vi på att fixa de sista bitarna så att allt ska vara korrekt. Själv lägger jag en del tid på att läsa manualer för spelen. Tur väl så har jag spelat de flesta spelen innan, men utmaningen är att transformera reglerna från regelboken till spelarna på lättfattligt sätt.

Jag hoppas att vi ses där.

Som ni säkert har märkt så har jag inte skrivit så mycket den senaste tiden. Orsaken är inte brist på inspiration, utan snarare tvärtom att jag har haft för mycket att göra och en hel del av det är spelrelaterat. Jag kommer att återkomma med det senare, men en av sakerna som har upptagit mig är ett evenemang som jag och några andra kommer att hålla under GothCon XXXIV.

Vi kallar det brädspelsrestaurangen ”Die Ludo” och är ett koncept som tar inspirationen från brädspelsbarer och går några steg längre. Det går inte an för oss att bara låna ut spel, utan vi kommer att duka upp bordet med spel och förklara hur man spelar det. Utbudet är hyggligt för en sådan aktivitet så det ska finnas något för de flesta.

Idén till det kom inte som en del tror från rollspelsbaren som har huserat några år på GothCon, utan istället är det från ett segment i podcasten The Spiel som heter The Game Sommelier. Från början var tanken att man på förhand skulle skicka in några spel som man gillar och sedan på konventet skulle man få chans att spela dem. Det är ett intressant koncept, men jag tror inte att det riktigt funkar. Framför allt så har jag inte det spelutbudet att kunna erbjuda alla tänkbara titlar.

Just nu håller vi på att fixa de sista bitarna så att allt ska vara korrekt. Själv lägger jag en del tid på att läsa manualer för spelen. Tur väl så har jag spelat de flesta spelen innan, men utmaningen är att transformera reglerna från regelboken till spelarna på lättfattligt sätt.

Jag hoppas att vi ses där.

Solospel med tärningar

Under januari månad missade jag många tillfällen att spela brädspel. Naturligtvis fick jag viss abstinens och spelade en del solospel hemma (min sambo delar tyvärr inte min entusiasm till brädspel). Jag laddade ner snabba korta brädspel på print and play och gemensamt med de båda var att de var spel med tärningar.

Delve: the dice game

Det första jag testade var Delve: the dice game, vilket är en dungeon crawler där du ska kämpa mot monster i sekventiell ordning. Spelaren har ett antal karaktärer till sitt förfogande med speciella förmågor och slår ett antal tärningar upp till tre gånger (liknande Yahtzee). Beroende på vilka nummer man får kan man aktivera olika förmågor. Det är oftast ganska uppenbart på vilket sätt som är det enklaste sättet att slå de olika typerna av monster. Spelet är enkelt att förstå sig på och spelas snabbt, men har dock nästan inget djup.

D-Day dice

Det andra jag testade är D-Day dice, vilket är betydligt mer avancerat. Här spelar man amerikanska trupper som landstiger i Normandie. Man måste avancera framåt med få resurser, som dock kan bli mer under spelets gång. Spelet blir mer ett resurshanteringsspel med tärningar. D-Day dice är mer komplicerat och har många svåra val, men jag vet dock inte om jag skulle säga att det är bättre. Det är nämligen en massa att hålla reda på och det blir lätt pilligt. Faktum är att jag föredrar Delves enkelhet framför D-Days intressanta val.

Totalt sett så spelar jag hellre Roll through the ages solo än något av dessa, som jag har recenserat innan. Det är på något sätt en mellanväg och har både intressanta val och är lätt att komma in i.

Under januari månad missade jag många tillfällen att spela brädspel. Naturligtvis fick jag viss abstinens och spelade en del solospel hemma (min sambo delar tyvärr inte min entusiasm till brädspel). Jag laddade ner snabba korta brädspel på print and play och gemensamt med de båda var att de var spel med tärningar.

Delve: the dice game

Det första jag testade var Delve: the dice game, vilket är en dungeon crawler där du ska kämpa mot monster i sekventiell ordning. Spelaren har ett antal karaktärer till sitt förfogande med speciella förmågor och slår ett antal tärningar upp till tre gånger (liknande Yahzee). Beroende på vilka nummer man får kan man aktivera olika förmågor. Det är oftast ganska uppenbart på vilket sätt som är det enklaste sättet att slå de olika typerna av monster. Spelet är enkelt att förstå sig på och spelas snabbt, men har dock nästan inget djup.

D-Day dice

Det andra jag testade är D-Day dice, vilket är betydligt mer avancerat. Här spelar man amerikanska trupper som landstiger i Normandie. Man måste avancera framåt med få resurser, som dock kan bli mer under spelets gång. Spelet blir mer ett resurshanteringsspel med tärningar. D-Day dice är mer komplicerat och har många svåra val, men jag vet dock inte om jag skulle säga att det är bättre. Det är nämligen en massa att hålla reda på och det blir lätt pilligt. Faktum är att jag föredrar Delves enkelhet framför D-Days intressanta val.

Totalt sett så spelar jag hellre Roll through the ages solo än något av dessa, som jag har recenserat innan. Det är på något sätt en mellanväg och har både intressanta val och är lätt att komma in i.

Konstruktör: Reiner Knizia
Utgivare: Egmont Kärnan (som Helt Genialt), Fantasy Flight Games (som Ingenious)
Antal spelare: 1-4

Jag vet inte riktigt varför jag inte spelar så mycket abstrakta spel. Kanske beror det på att de flesta abstrakta spel bara funkar på två spelare och jag är en social spelare. Eller så kan det bero på att jag vill ha en gnutta slumpmoment i mina spel. Ur den synvikeln är Ingenious inte det typiska abstrakta spelet.

Regler och komponenter
Varje spelare börjar med varsin ställning med sex brickor på. Dessa brickor är tvådelade med två symboler på (samma eller olika). Det finns sammanlagt sex olika symboler. Dessa ska spelarna lägga ut på en spelplan, som är sexkantig som i sig innehåller mindre sexkanter.

Brickor av olika slag

Spelet passar bra för färgblinda, eftersom varje symbol både har både en form och en färg

Första rundan får spelarna bara placera intill ett av sex startställen (inte samma som andra spelare satt intill), men efter det är det fritt fram så länge det finns plats på spelplanen.

Poäng beräknas genom att se hur många likadana symboler det finns i de olika riktningar som finns i förhållande till symbolen, men stoppar då det inte finns den symbolen. Spelaren räknar inte den bricka som läggs ut. Så många poäng spelaren får går den upp på poängbrädan.

Exempel på scoring

Exempel på poängberäkning

Spelet har två twistar i sig. Då en spelare kommer upp i maxpoängen i en färg ropar den ”Ingenious” och får genast göra ytterligare ett drag. En spelare som gör detta vid rätt tillfälle kan förändra situationen drastiskt. Den andra twisten har med poängberäkningen att göra. Poängen beräknas nämligen på den färg som man har minst poäng i (vid lika går man till den näst minsta poängen och så vidare). Det gör att man som spelare behöver tänka både på att få balans i poängen, samt att få maxpoäng för att utnyttja sina ”Ingenious”.

Om det är så att spelare efter sitt drag inte har brickor med symboler i någon av sina sämsta färger (eller färg) får den byta ut alla brickorna.

Vad jag tycker

Komponenter
Komponenterna håller genomgående hög kvalitet, men det finns tyvärr risk att man stöter på sin poängbräda, vilket kan förstöra hela spelet. Det hade varit bra ifall den var konstruerad på annat sätt.

Lätt att lära sig
Som så många andra abstrakta spel är det enkelt att lära sig, men ändå har ett djup när det gäller spel. Det gör att nya till spelet snabbt kommer in i det.

Omspelbarhet
De första tio gångerna känner man att man lär sig spelet och upptäcker nya strategier. Tio spel efter det är det fortfarande intressant, men efter det börjar dragen bli förutsägbara. Men om man kan få tjugo bra omgångar av ett spel tycker jag det är okej.

Turmoment
Det kan vara frustrerande att inte ha rätt brickor vid rätt tid i spelet och man kan verkligen ha tur under hela spelet. Om flera spelare är på ungefär samma nivå kommer turmomentet vara påtagligt och i de flesta fall avgöra spelet.

Skalbart
Spelet funkar bra på både två, tre och fyra spelare. Det blir lite mer kaotiskt på fler spelare, men inte så att det stör.

Taktiskt
Det finns vissa långsiktiga strategier i spelet, men i grunden är det ganska taktiskt. Med det menas inte att dragen är självklara, utan det gäller ofta att tänka på antingen hur mycket man kan få, eller hur stor chans det är att blocka eller blockas av andra.

Varianter och onlinespel
Det finns en solovariant på spelet. Själv föredrar jag andra spel ifall jag är själv, men det är kul att möjligheten finns.

Det finns också en reseversion av spelet för två spelare. Jag har inte spelat den själv, men den ska lösa en del problem med att komponenterna inte flyger iväg.

Spelet går dessutom att spela online på marquand.net, där det finns som solospel mot AI. Det är ett roligt tidsfördriv.

Jag gillar verkligen Dominion och jag är verkligen glad över att ytterligare två expansioner kommer att släppas i år. Det första är en mindre expansion som heter Alchemy, som kommer i vår och i höst kommer en stor expansion som ska heta Prosperity. Hittills har jag skaffat alla expansioner så fort de kommit ut, men nu tvekar jag. I och med att jag har både originalspelet, Intrigue och Seaside gör det att jag får stor variation som det är. Och i och med att det bara är tre månader sen Seaside kom ut känner jag inte att jag har testat korten tillräckligt för att gå vidare rakt till nästa expansion, utan jag vill suga på karamellen lite till.

Det gäller att smida då järnet är varmt heter det, men det finns också en risk att överhetta marknaden. Kommer jag att köpa det? Javisst, i sinom tid, men jag har andra spel jag också vill spela.

Phoenicia
Designer: Tom Lehman
Utgivet av: JKLM Games

Under det senaste året är Phoenicia det spel jag spelat mest och orsaken bakom det är att jag har spelat en hel del på JKLM Interactive. När det gäller spel på datorn, så brukar jag tröttna ganska fort, men inte med Phoenicia och jag tänkte berätta varför.

Temat bakom spelet ganska förglömligt – du ska bygga upp en statsstat med yrkesmän och byggnader. Egentligen är det ett auktionsspel för 2-5 spelare, där du som spelare dels ska försöka bygga upp sin ekonomi och dels försöka få poäng. Det finns andra moment i spelet än att bjuda, men det är det som är kärnan i spelet.

Spelet bygger på de tidigare titlarna Outpost och Scepter of Zavandor, men har några egna idéer också. Jag har själv inte spelat Outpost, men jag tänkte senare i recensionen göra en kort jämförelse med Scepter of Zavandor (hädanefter SoZ).

Regler
Spelarna börjar med lite resurser och arbetare. Arbetarna kan tränas till att arbeta med något (från början kan man jaga och odla, men det finns möjlighet till fler sysselsättningar). Resurser används dels till att skaffa verktyg till arbetarna och dels för att bjuda på olika teknologier, som gör olika saker i spelet. Det finns två saker med resurserna som gör det annorlunda från många andra spel. Dels så är den uppdelad i både mynt och kort. Varje mynt är värd en resurs, medan korten är värda mellan 4 och 6 resurser. Spelarna har också ett max antal kort som den kan ha på handen i slutet på rundan beroende på hur mycket lagring man har. I början av spelet har man lagring för att kunna hålla två kort i slutet på rundan (samt tre mynt), men genom vissa teknologier så kan spelarna få fler.

Exempel på några teknologier (bild av Rokkr)

Rundan börjar med att den som är overlord (vilket bestäms av den som hade mest poäng i början av rundan) börjar bjuda på teknologier. Spelaren bjuder ett belopp som minst motsvarar minimibudet och det går runt bordet tills alla utom en har passat och vinnaren betalar motsvarande pris för kortet. Spelarna kan bjuda på flera objekt, men har den bestämt sig för att inte lägga upp fler kort till bjudning kan den inte bjuda mer i rundan. Spelaren tränar arbetaren och sätter dem på olika aktiviteter och betalar motsvarande kostnad och det går vidare till spelaren till vänster som gör sin runda.

När alla spelare har gjort sin runda får dem inkomst, där den får ett kort för var fjärde peng den har. Spelarna kollar så att de inte har för många kort. Nya teknologier läggs sen ut, lika många som antalet spelare.

De olika teknologierna gör olika saker, från att ge inkomst, lagring och poäng direkt, till rabatter för framtida kort, möjlighet till nya yrken eller fler arbetare.

Detta får man med spelet (bild av Sothis)

Komponenter
Spelet är inte svårt att lära sig, men regelboken gör det ibland svårare än vad det behöver vara och dessutom ett enstaka fel. Dessutom är den inte särskilt bra layoutad. Det finns en alternativ regelbok, men personligen tycker inte jag den är mycket bättre.

Korten är av bra kvalitet och brickorna är någorlunda tjocka. Spelpjäserna är i plast och av standardsnitt för spel som Fia och Monopol – kanske inte exalterande, men av okej kvalitet. Många personer gillar dem dock inte.

Något som är förvirrande för många spelare är att inkomst räknas presenteras som amforor, medan poäng i något som liknar en peng. Det kan också vara svårt att veta vilken markör som används för poäng och vilken som ska användas för pengar.

Spelet bilder är av okej kvalitet, måhända lite oinspirerade, eftersom de går mycket i jordfärger.

Vad jag tycker
Spelet är som jag sagt innan, ett av mina favoritspel. Jag tror att det till stor del handlar om att det är mycket beslut på kort tid. Som med de flesta auktionsspel så kan det vara svårt att veta hur man ska bjuda de första gångerna och med dåligt spel i början kan man vara körd. För spelet är av karaktären att man bygger sin maskin och kommer spelaren inte igång med att få produktion. Det blir en sorts negativ snöbollseffekt.

Det funkar bra att spela med alla antal spelare i spannet, men med två spelare är det väldigt oförlåtligt, men förstaspelaren har en märkbar fördel. På fem spelare kan spelet bli mer kaotiskt om en eller flera spelare är oerfarna, vilket gör att det kan bli svårt att överblicka spelet.

Jag gillar framför allt hur inkomst och pengar hanteras i spelet och det gäller att ha tillräckligt med pengar vid rätt tillfälle. Ibland kan det vara kraftfullt att spara, ibland kan man verkligen spela ut andra spelare och ibland tror man att det finns en given segrare, men en annan kommer uppseglandes bakifrån.

Jämförelse: Phoenicia och Scepter of Zavandor
Vid en snabb blick verkar Phoenicia vara en nerbantad version av SoZ, vilket till hälften är sant och hälften osant.

I grunden har de många likheter, men när SoZ till stor del handlar om att bygga upp sin ekonomi, så handlar Phoenicia mest om att vinna rätt saker till rätt pris och att se till att motståndarna får betala mer än det är värt.

Auktionerna i Phoenicia är mycket mer tajta, eftersom korten kommer att bjudas ut fortare och det är mycket mindre summor det handlar om.

Varianter och onlinespel
I spelet finns det en så kallad balanserad start där alla börjar med ett kort som är värt fem (tillsammans med två pengar). Även om detta rekommenderas för nybörjare tycker jag inte att det är fel att även erfarna gör det.

Spelet finns också tillgängligt online, på JKLM Interactive. Kom gärna och spela mot mig där – mitt användarnamn är godfeather.

Jag hade tänkt göra en lista på de bästa spelen som har getts ut under året, men jag har istället bestämt mig för att ta upp de spel jag spelat för första gången i år, alltså även äldre titlar. Jag listar dem i tre olika kategorier – de allra bästa, solida titlar, samt de som inte håller måttet och är inbördes sorterat i bokstavsordning.

Det allra bästa

Detta är spelen som är nya för mig som jag gillar allra mest.

Alea Iacta Est
Detta är faktiskt en av de bättre tärningsspel som kommit ut de senaste åren, men verkar inte ha fått den uppskattning det förtjänar, kanske för att det är enklare än många andra spel från Alea. Spelet är välbalanserat, har strategi och interaktion, men går ändå ganska fort att spela.

Blokus Trigon
Av alla abstrakta spel som finns så är nog Blokus min favorit hittills. Detta är en variant på samma tema, fast med bitar som består av trianglar istället för kvadrater. Även om vi gjorde fel då vi spelade spelet, så tycker jag det är lättare att komma förbi andra i detta spel än i vanliga Blokus. Till skillnad från vanliga Blokus så funkar detta utmärkt för tre spelare.

Carson City
Det finns en fantastisk atmosfär i detta spel kombinerat med typiska euromekaniker. Vad jag kan se från mitt spel är att det finns flera olika strategier att gå efter, men kan också bli väldigt brutalt på grund av duellerna.

Civilization + Advanced Civilization
Lite fusk kanske eftersom jag speleat Civ: the expansion project tidigare, men jag har lyckats spela detta tre gånger under året, vilket är ganska imponerande. Spelet är ganska enkelt i grunden, men tidiga misstag kan vara oåterkalleliga. Jag gillar verkligen det sätt som man handlar i spelet med även om det är ett väldigt tidsslukande.

Dungeon Lords
På ett sätt var det ganska mycket arbete att ta sig igenom spelet, eftersom det är ganska komplicerat och det finns mycket att ta till sig, men det var också en rolig och intressant upplevelse.

Funny Friends
En riktig överaskning för även om jag hade förväntat mig ett roligt spel med politiskt inkorrekt humor, så var det inte heller så illa som spel. Kanske inte något man tar fram vid varje spelkväll, men någon gång per år med rätt sällskap skulle man kunna ha fantastiskt kul.

Galaxy Trucker
Otroligt roligt spel där spelarna bygger upp sina rymdskepp och sedan ska försöka få dem att hålla och skaffa så mycket gods och pengar under vägen. Mekaniskt så är det ganska stora skillnader mellan detta och RoboRally, men det har samma stress, de kräver rums

Ghost Stories
Ytterligare ett i raden av samarbetsspel som har kommit de senaste åren och troligen den svåraste av dem alla. Det har en ganska kort speltid och troligen kräver detta spel mer taktik och strategi än Pandemic, där dragen kan gå lite per automatik efter några gånger.

Hansa Teutonica
En överraskning, för när det var ett torrt eurospel med flera vägar till seger, så var det också roligt och engagerande. Detta är en action point-spel där man ska bygga rutter med olika typer av ”roller” som kan uppgraderas. Jag spelade på tre respektive fem spelare, men på fem tyckte jag det var alldeles för kaotiskt för min smak.

Le Havre
Jag gillar Le Havre mycket bättre än Agricola (som är av samma konstruktör) eftersom jag inte känner mig lika begränsad i spelet. Det finns en massa saker i spelet, men det är ganska intuitivt att spela. Le Havre är kanske det resurshanteringsspelet på marknaden.

Peloponnes
Peloponnes är ett auktionsspel med civilisationstema och dessutom ganska bra sådant. Varje spelare startar med en civilisation med sina egna styrkor och svageheter. Varje tur vänds ett antal brickor upp och folk kan bjuda på. Det finns främst två hot mot ens civilisation och det är olyckor och att man måste föda sin befolkning.

Power Grid – Factory Manager
Har inte så mycket likheter med vanliga Power Grid. Istället för att driva ett kraftbolag så driver man här en fabrik som ständigt behöver nya maskiner, robotar etc. Spelet spelas i fem rundor där man i varje ska bjuda med sina arbetare för ordningen. Om man är först ute har man första tjing på utrustning och är man sent ute får man generellt sett rabatt på sin utrustning. Det visade sig vara en riktig brain burner även för mig som generellt är ganska snabb i tänkandet (dock inte alltid jag tänker rätt). Så gillar man inte att behandla siffror är det inget för dig.

Small World
Det verkade vara ett ganska torrt spel, men det lyckades förvåna mig. Visst är striderna deterministiska, men det finns också passiv och aktiv interaktion där personer ställer upp sin position med syfte att antingen få en massa poäng under rundan, eller göra det svårt för motståndarna att slå dig. Om jag skulle beskriva spelet med ett ord skulle det vara: elegant.

Space Alert
De flesta samarbetsspel (speciellt renodlade samarbetsspel) kan vara solitära pussel, men i Space Alert så krävs det att personerna verkligen samarbetar för att man ska kunna lyckas på grund av dolda ordrar, men framför allt tidsstressen. Unikt och fascinerande!

Starship Catan
Det är få renodlade euros för två spelare som funkar för mig, men detta klickade direkt. Det finns en riktig dos utforskande och spänning i spelet.

Valdora
Jag har inte så mycket erfarenhet av pickup and delivery-spel, men detta var riktigt trevligt sådant. I stort är det ett optimeringsspel där man ska göra så mycket som möjligt på så få drag som möjligt, men det har även en del taktiska drag där det gäller att vara snabb att ta möjligheter och till en viss del koncentrera sig på vissa färger.

Expansioner:
Age of Steam – Korea
Denna karta var annorlunda mot de jag spelat innan, eftersom kuberna i städerna är städernas färg.

Arkham Horror – King in Yellow, Black Goat of the Woods, samt Dunwich Horror
För mig är Arkham Horror ett spel jag spelar för upplevelsen och socialiseringen med andra personer. Mekaniskt känns detta samarbetsspel ganska gammalmodigt, men det inkorporerar så mycket känsla för Lovecrafts verk att jag kan se över detta faktum.

Under året har jag spelat tre expansioner till spelet och jag gillar alla, men på lite olika sätt. Generellt kan man säga att expansionerna gör spelet svårare att klara av, vilket är bra då originalspelet är lite för enkelt då man spelat det några gånger. Mest av alla gillar jag King in Yellow eftersom den har ett så väl integrerat tema, men de andra är också värda att ha. Jag är dock inte så förtjust i att ha ytterligare en spelplan, som introduceras i de stora expansionerna. Spelet är stort nog som det är.

Dominion: Intrigue & Seaside
Jag älskar Dominion och expansionerna innebär mer variation. Det finns några kort som jag inte är så förtjust i, men generellt sett så tycker jag de nyare korten är roligare.

Kingsburg – to forge a realm
Denna expansion gör spelet mer asymmetriskt och mer varierat. När jag spelat originalspelet har jag tyckt att det varit bra, men efter några gånger var det för statiskt. Med ”To forge a realm” fick spelet en nödvändig uppfräschning.

Rails of Europe
Detta är en expansion till Railroad Tycoon, med en europeisk karta. Det är mycket mer konkurrens här än i huvudspelet, vilket uppskattas av många. Generellt sett gillar jag de förändringar som görs i spelet.

Starcraft: BroodWar
Jag har en liten kluven inställning till Starcraft. Å ena sidan tycker jag att det är ett intressant spel, medan å andra sidan tycker jag att det är ointuitivt och komplicerat. Expansionen tillför nya moment och ändrar gamla. Leadershipkorten förändrar hur spelet spelas och gör att det blir större svängningar i spelet, vilket jag tycker är bra.

Solida titlar

Alla dessa spel är bra och jag rekommenderar de starkt, men når inte riktigt upp till toppen.

Ad Astra
Jag hade högre förväntningar på detta spel, eftersom det verkar vara ett enkelt och roligt spel. Det är inte dåligt, men personligen tycker jag det är för långt för vad det är.

Assyria
Som vanligt när det gäller spel från Ystari så får man ett väl speltestat spel med många vägar till seger och en kombination av både taktik och strategi. Det är också ganska själlöst. Blir troligen bättre ju fler gånger man spelar det, men jag vill nog hellre spela andra spel.

Chaos in the old world
På ytan verkar det vara ett krigsspel, men egentligen är detta en area influens-spel med strider inbakat i det. Jag gillar de olika asymmetriska sidorna där varje gud spelas olika. Det verkar ganska komplicerat, men det är förvånansvärt elegant för att vara ett spel från Fantasy Flight Games.

Ca$h ’n Gun$ + Yakuza
Ungefär som jag förväntar mig av det är det ett snabbt spel utan särskilt mycket strategi. Det funkar betydligt bättre än t.ex. Bang! för mig på grund av att det är över ganska fort. Jag tror att andra spelare vill spela det mer än jag dock, så jag kommer säkert bli trött på det.

Formula D / Dé
Såhär ska ett racingspel vara: snabbt, roligt och funka för många personer samtidigt. Men jag känner samtidigt att många beslut jag tar i spelet går på ren rutin. Jag spelade också första Formula D-expansionen, som ger mer variation.

Lascaux
Ett spel där spelarna samlar olika set med en mekanik som påminner om No Thanks!. So spel känns det inte helt tillfredsställande, men som en filler är det helt okej. Komponenterna är riktigt läckra, speciellt pärlemorsnäckorna.

Last train to Wensleydale
LttW är ett pick up and delivery-spel, som känns ganska taktiskt. Taktiskt för att även om det finns långsiktiga strategier så måste man maximera sin runda (speciellt sista) och ta möjligheter som uppkommer utan att ta stora förluster. Timing är viktigt!

Parthenon: Rise of the Aegan
Det var ganska överväldigande att spela spelet första gången och det kändes svårt att forma en strategi. I grunden är detta ett civilisationsspel och även om handlandet påminner mycket om Settlers of Catan, så gör de olika ländernas asymmetri spelet intressant.

Portobello Market
Detta spel har verkligen fått dåligt omdöme bland svenska brädspelare. Jag tycker det är obefogat. Portobello Market är ett bra, men inte fantastiskt spel med typiska eurodrag såsom indirekt konfrontation och poängoptimering.

Roll through the ages: the bronze age
En Yahzee-variant, so är ganska underhållande. För en längre och mer tillfredsställande variant finns the late bronze age, so tillför nya element.

Schotten-Totten
Spelet har en del likheter med Lost Cities, men jag föredrar detta mycket mer. Det är en dragkamp mellan olika spelare där man vinner genom att spela olika ”händer”.

Set
Ett hetsigt mönsterhittarspel som går snabbt att spela. Det var speciellt intressant hur vissa personer ser vissa saker, medan andra ser andra saker.

Space Hulk
Jag har inte spelat tidigare versioner så jag kan inte vara nostalgisk. Jag beundrar systemet som är enkelt, men ger utrymme till en del taktik, men det gör mig inte passionerad på något sätt. Personligen gillar jag Descent bättre, men jag kan inte bestämma mig hur det kommer sig.

Warrior Knights
Ett spel jag har haft ett tag, men som inte kommit till spelbordet förrän i år, kanske på grund av utkonkurrering av andra spel från Fantasy Flight Games. Det känns nämligen när jag läser reglerna som Twilight Imperiums lillebror, men detta är ett fint spel i sig själv.

Expansioner:
Power Grid – France, samt Benelux/Central Europe och den nya kortleken
Vi spelade Franska kartan med sex personer, vilket jag tror är ett misstag eftersom sistaspelaren fick ett kärnkraftverk för grundpriset. Jag känner inte att expansionskartor till Power Grid tillför lika mycket som till t.ex. Age of Steam. De vågar inte ändra spelet tillräckligt mycket. Jag gillade dock Beneluxkartan, för den är ganska snabb. Generellt sett tycker jag om den nya kortleken, men nog mest nödvändig ifall man spelar med veteraner.

De som inte håller måttet
Om ni vill ha specifika kommentarer om vissa av dessa spel och om varför jag tycker som jag gör skriv så i kommentarerna, så ska jag göra det bästa för att förklara varför jag tycker som jag gör. En orsak till att jag ofta ger ett ganska lågt betyg är att spelet är för komplicerat för vad det är.

Anti-monopol
Automobile
Camelot Legends
Clay-o-rama
Give me the brain
Huang Di
Mecanix
Monty Python Fluxx
Novem
Ordjakt
Piratenbillard
Red November
Ruse & Bruise
Totally renamed spy game
Uruk

Vad har jag upplevt och vad har jag för önskemål för nästa år?

Jag har aldrig fått spela så många spel i år som tidigare. Framför allt har jag fått mycket spelat utanför min vanliga spelgrupp. Detta ser jag som väldigt positivt eftersom det lätt blir grupptänk i samma grupp om man spelar samma spel flera gånger. Om man spelar samma spel med olika grupper, så innebär det att man troligen får nya upplevelser. Därför är min önskan att jag ska försöka hitta nya spelare och spelgrupper under nästa år.

Jag har en del ospelade spel i min samling och jag har känt att jag velat pushat för att dessa ska spelas. Detta är något som jag inte tänker göra under kommande år. Visserligen vill jag spela varierat, men spelföreningens och min samling har nu blivit så stor att detta ändå är en möjlighet. En del spel är ospelade av en anledning och det kanske är bäst att svälja det faktum att de kanske inte är så bra köp och gå vidare.

Trender?

Det är vanskligt att dra slutsatser på trender för ett år, eftersom det kan bero på naturliga variationer i utgivningen. Vissa år är det helt enkelt många spel med ett visst tema för att flera företag råkar ge ut dem samma år. Trots det så gör jag ett försök att hitta trender och försöka se dess orsaker.

Något som troligen påverkade brädspelsindustrin under året var den ekonomiska krisen som slog till under slutet av 2008. Många spelföretag sa att de inte påverkades nämnvärt eftersom brädspel är en relativt billig hobby. Jag ser dock att utgivningen inte är lika stor som de senaste åren. De tyska förlagen ger ut färre spel och ännu färre spel översätts till den engelskspråkiga marknaden.

Dessutom är många av spelen som ges ut mer traditionella. Ett sätt att se det är på den digra utgivningen av spel som bygger på tidigare spel, något som jag tagit upp tidigare i brädspelsbloggen. Är detta ett tecken på att förlagen i större utsträckning satsar på säkra kort?

Generellt så tycker jag att årets spel är generellt ganska slimmade. som t.ex. Endeavor som är ganska abstraherat och förvånande nog så är in-house produktionen Chaos in the old world från Fantasy Flight Games elegant.

Vad vill jag med bloggen?

Till sist så kan man fråga sig vilka visioner jag har med bloggen för det kommande året. Och jag vill utveckla den på flera sätt. Dels vill jag höja kvaliteten på posterna genom att de ska bli mer genomtänkta och genomarbetade. Mängden poster kan bli lidande av det, men det är helt enkelt något som jag får ta. Det sätt som jag jobbar på idag, alltså att kontinuerligt skriva på artiklar kommer att fortsätta, men jag kommer inte att pressa fram saker ifall jag inte tycker att det lever upp till den standard jag sätter.

Jag ser gärna att fler personer skriver på bloggen. Som det ser ut just nu har både Sabina och Johan flera andra projekt som slukar deras tid. Det jag kräver av nya skribenter är inte att skriva en massa artiklar, utan att göra en kan vara nog. Det jag vill är dock att texterna ska vara genomarbetade. Vill du skriva för brädspelsbloggen skicka gärna ett mail till mig på mikael.olmestig@gmail.com så kan vi diskutera det.

Något som jag velat en tid är att ändra layouten på sidan. Jag vill ha en mer polerad sida, med en mer logisk struktur än den vi har i dagsläget. Bland annat vill jag satsa på två-spaltslayout där texten får större plats. När detta kommer att ske vet jag dock inte i dagsläget.

Hur ser ni på året som har gått och vad har ni för önskningar till det kommande året? Jag återkommer med mina favoritspel i min nästa post.

Nyheter från BGN

Bra om spel

Världen i övrigt

Nyligen spelat

En blogg om brädspel

Vi lever!

Brädspelsloppis

På jakt efter smarta datormotståndare

Brädspelsbaren på GothCon XXXIV

Ensamma tärningar

Solospel med tärningar

Delve: the dice game

D-Day dice

Recension: Ingenious

För tät utgivning?

Recension: Phoenicia

Spel jag spelade under 2009

Det allra bästa

Solida titlar

En sammanfattning av året som gått och planerna för att göra nästa spelår ännu bättre

Vad har jag upplevt och vad har jag för önskemål för nästa år?

Trender?

Vad vill jag med bloggen?

Detta är

Kontakt

Var med du med!

Kategorier

Översätt

Licens

Medlem i

Meta